KEBNEKAISE MED TOPPBESTIGNING juli 2000
Bakgrund: Vi är fyra personer som fått på hjärnan att vi ska bestiga Kebnekaise. Jag (Håkan) har någorlunda fjällvana,då jag brukar gå i jämtlansfjällen varje sommar. Men jag har aldrig bestigit någon fjälltopp. Min bror (David) och hans son (Fredrik 20) , samt min son (Jakob 18) har endast traskat en rutt i Skäckerfjällen norr om Åre , för 7 år sedan.
Någon proffsutrustning har vi inte, främst beroende på penningabrist. Billiga gummistövlar, tungt regnställ, stor otymplig sovsäck (som dock tål –17 grader enl.uppgift) ,svarta sopsäckar till regnöverdrag osv.. Jag och Jakob har dock äkta fjällrävens ryggsäckar. Däremot har jag läst väldigt mycket om Kebnekaiseområdet. Både böcker och en mängd olika vandringsberättelser. Jag har studerat kartor tills ögonen blivit röda på kvällarna. Vi har både Fjällkartan BD8 samt en karta över Kebnekaise i skalan 1:20000. Detta ledde till att det var mycket lätt att hitta och man ”kände igen” alla fjälltoppar, glaciärer, dalar, raviner och jokkar. (utan kompass och karta).
Vi hade bestämt oss för att gå en runda, istället för att bestiga toppen fram och tillbaka.
Ons 12 juli. Vi startade tidigt (halv 7) på morgonen från Käxed 5 mil söder om Örnsköldsvik, för att köra de ca 85 milen till Nikkaluokta.
Käxed ligger bredvid Skuleberget och den toppen har vi bestigit många gånger (280 möh tror jag)
Köpte mat för 5-6 dagar i Piteå. Det regnade konstant hela denna dag.
Bild 2: De sista inköpen gjordes vid Olssons livs ca 10 mil före Kiruna.
Bild 3: Vi slog läger för natten kl. 20.00 vid en rastplats 1 mil före Nikkaluokta. Det fanns faktiskt bord och tak över huvudet som skydd för det eviga regnet.
Tors 13 juli Idag börjar själva fjällvandringen . Mulet, men regnuppehåll (skönt). Åkte bil sista biten och packade i ordning våra ryggsäckar. Min ryggsäck blev mycket tung. Vi har lite olika uppfattningar. David vill ha lätt ryggsäck och kan klara sig på välling och gröt. Jag vill ha mycket god mat såsom varmkorv, salamikorvar, makrillfiletburkar (12 st denna gång), rökt skinka (1,5 kg) kaviar(2tubar) räkost(fyra tubar) osv.
Första etappen är från Nikkaluokta till Fjällstationen (ca 19 km) och denna rutt har många beskrivit.
Skavsår, mygg, och Lap-Dånalds finns efter vägen. Vi hade bestämt oss för att inte utnyttja Sarris båtresa, då man kan tjäna ca 7 km vandring. Fjällstationen tänkte vi inte heller nyttja. Vi skulle klara oss på det vi har i våra ryggsäckar.
Det ska nämnas att redan efter 400 m vandring fick jag ont i mitt ljumskbråck, som jag borde ha opererat för länge sedan. Jag fick vända tillbaka och ordnade ett sk ”bråckband” av en trasa.
Det fungerade sedan hela vägen ända upp till toppen. Det var dock besvärligt varje gång man skulle göra sina behov. Det blev mycket att knyta upp. Trasbandet flaxade med vinden då man satt och sket någonstans.
Bild 4:
Vi lapar efter vatten i Laddujocka.
Bild 5: Sarris båtplats David fyller 44 år idag. Han glupar i sig sin present girigt som han fick av sin son , Fredrik.
Bild 6: Första matrasten. Varmkorv och potatismos. Gudomligt gott.
Bild 7: Björkskogen börjar ta slut och Toulpagorni syns i fjärran.
Ja, till sist tog äntligen skogen slut och vi slog läger någon km före fjällstationen. Det blev en regnig och blåsig natt. David och Fredriks tält regnade in så vi fick sedan hyra ett tält på fjällstationen (320 kr). Så det blev så att vi fick utnyttja fjällstationen ändå.
Bild 8: Tältplatsen före fjällstationen. Tältet till höger regnade in.
Fre 14 juli Frukost i duggregn, men relativt varm temperatur. Kom iväg halv 12 (alltid trögstartade) Gick sista biten till fjällstationen. Gick omkring där och snokade, om inte annat för att torka upp. (gäller främst ungdomarna som blev genomblöta i natt) Ja, så hyrde vi ett tält också, som sagt.
Okey, färden gick vidare. In i Laddjovaggi och mot Singi. Välkänd led och inga problem. Men det var dåligt väder. Blåsigt och regnigt. Min ”semesterkeps”, som jag enl. traditionen brukar sätta på mig när det är semester, blåste iväg och följde med jokken i Laddjuvaggi.
Bild 9: Fjäll och dalar.
Bild 10: Mitt i Laddjuvaggi. David hade glömt sin mössa och har kalsonger på huvudet. Dalen ligger på runt 800 möh.
Till slut kom vi fram till Singistugorna. Vi gick förbi dessa och slog läger ca 200 m norr om dessa.
Det var alldeles bredvid kungsleden som går där. Där satt vi utanför tälten i rusket. Men med en fantastisk fjällvy, och drack en rejäl kaffekask. Vi njöt av livet,trots allt.
Bild 11: Läger 200 m norr om Singistugorna.
Bild 12: Det var mycket som var blött ikväll.
David hade under färden kommit på en bra ide´, eller gjort en upptäckt. Är det något som är blött, strumpor byxor eller något annat så är det bäst att behålla dessa på, enl honom. Bättre än att byta, och bära på blöta, tunga ombyteskläder i ryggsäcken. Kroppsvärmen är den bästa torken i fjällvärlden.
Jag följde hans råd och lade mig faktiskt med blöta strumpor och sockar i sovsäcken och mycket riktigt så var de snustorra på morgonen. David han hade alla sina kläder på sig på sig konstant dag och natt och kroppsvärmen fick torka det blöta. Det kan tyckas vara ett snuskigt beteende, men det fungerar faktiskt om det bara gäller 4-5 dagar.
Lör 15 juli Regnuppehåll. Bra väder denna dag. Morgonbestyr. Trögstartade,som sagt, och halv 12 var vi iväg igen. Följde Kungsleden några km norrut. Dalen heter Tjäktavaggi och följaktligen heter floden som rinner där Tjäktajokka. Sedan lämnade vi Kungsleden för att försöka ta oss in i Singivaggi och det är egentligen det som jag hela tiden mest har sett fram emot.
Bild 13: Där uppför ravinen, som leder in i Singivaggi, ska vi.
Det var inga problem att ta sig uppför ravinen. Lite stenigt och bökigt bara.
Bild 14: Singivaggi öppnar sig. Tolpagorni syns nu från väster.
Vi hade enligt planen tänkt följa Singivaggi ända fram till slutet av den stora sjön (Singijärvi förståss) och sedan ta oss upp för ravinen mellan Vierramvari (1711 möh) och berget till vänster (Kebnepakte tror jag 1614 möh)
Men vi röstade och tog det säkra framför det osäkra och gick sk. Durlings led. Se kartan.
Båda vägarna leder till Kaffedalen. Det var en lång och mödosam stigning. Ganska tråkigt och mycket sten förståss. Sista myggorna såg jag ända uppe på 1300 meters höjd. De var dock lite slöa där.
Bild 15: Durling led. Man kunde gå på snö där. Man ska gå till höger om jokken som rinner där.
Vi gick på vänster sida först och fick lite besvär att ta oss över.
När vi vandrat några timmar kunde man till slut se kaffedalen tydligt.
Vi ångrade oss sedan att vi gick Durlings väg då vi såg ravinen ner till Singivaggi. Jag tog av mig ryggsäcken och gick ner för ravinen till Singivaggi och kunde konstatera att denna väg till Kebnekaise är utan större problem. Det finns små klippavsatser mot slutet och där kan man, om man vill vara försiktig, ta av sig ryggsäcken och lyfta upp den på avsatserna och sedan själv med lätthet hiva sig upp. Man får göra detta några gånger vid toppen av ravinen, sedan ser man kaffedalen tydligt till höger (österut).
Bild 16: Sista biten till kaffedalen 1530 möh.
När vi var framme vid kaffedalen, tänkte vi övernatta där. Men det kändes motbjudande att slå upp tälten . Kl var 20.30 och vi gömde den utrustning vi inte behövde och började gå mot toppstugorna istället. Nu har vi anslutit till den sk västra leden och det finns röda markeringar på stenar och en tydlig stig. Nu började vi också att se lite folk. Det är en brant vandring från kaffedalen uppför Kebnekise till toppstugorna (1880 möh) Toppstugan består av två stugor ca 200 m ifrån varandra.
Den nya och den gamla. Det var två personer i den nya stugan, som låg och sov, så vi valde att installera oss i den gamla. Där bestämde vi oss för att gå till toppen nu när det för en gång skull var bra väder. Klockan var en halvtimme före midnatt och vi laddade upp med mat och dryck som vi glufsade i oss i stugan.
Bild 17: Toppen syns. Nästan overklig känsla efter att ha varit igång i 14 timmar.
Bild 18. Sydtoppen på darriga ben kl 00.30. En fantastisk midnattsol. Sarek i bakgrunden.
Sedan gick vi ner tillbaka till toppstugan (den gamla) Det ska nämnas att det var mycket skräpigt där och det luktade starkt mögel. Men vi övernattade där. Somnade vid 3-tiden med näsan i en mögelhärd.
Bild 19: Gamla toppstugan.
Sön 16 juli Det var då en jädrans tur att vi besteg toppen igår. Idag var
det mulet och dimma.
Bild 20: Samma vy som igår från toppstugan
Efter frukost bar det iväg igen ner till Kaffedalen. Dimman lättar något. Men det är duggregn.
Där hämtade vi våra grejor och sen bär det iväg uppför igen, som bekant, till Vierremvaris topp,ca
190 m stigning.
Bild 21: Kaffedalen och stigen uppför Vierremvari syns på bilden.
Det är ett tråkigt och stenigt berg. Ner från Vierranvarri mot Kitteldalen kunde vi åka rutchkana på våra regnställ på vissa ställen. Det var roligt och man sparade ju mycket möda och tid på det sättet.
Till slut nådde vi fjällstationen igen. Den nyttjade vi med glädje. Drack starköl och mådde gott.
Tältade gjorde vi dock en bit öster om stationen. Vi lämnade tillbaka det hyrda tältet och chansade med det otäta tältet igen. Det kan ju förfan inte regna varje natt. Jag och David tog på oss att ligga i det tältet. Naturligtvis blev sovsäck och allt blött. Jag fick utnyttja fjällstationen igen och satt där från kl halv 7 på morgonen för att tina upp.
Mån 17 juli Samma vandring igen. Dvs de 19 km till Nikkaluokta. Det regnade förståss.
Ja, här får väl historien sluta. Fjällvandringen har varit mycket spännande och bra. Det har regnat mycket, men det har varit förhållandevis varmt. Dessutom hade ju vi bra väder den dag då vi besteg toppen. Till sommaren blir det Sarek eller något annat. Man kan knappt vänta.
Fredrik Berrum 031 421388