I väntan på tåget i Gävle.

Det var en lång tågresa till Abisko.

Sture och Roine mötte vi på tåget.

Vi tar lunch i portalen innan vi startar.

Den första syn som mötte oss vid starten.

Staffan ler lyckligt över att vara tillbaka i fjällens värld.

Dag 1: Torsdag 23/8 2001 När så äntligen tåget stannade i Gällivare, och jag kunde ta min första cigg så kändes det underbart. Humöret kom genast tillbaka. Vi bestämde oss för att gå till restaurangvagnen för att fika. Döm om min förvåning då vi passerade en "rökkupé". Jösses, jag som plågats hela morgonen utan. Kändes lite irriterande just då kan jag säga. Då vi ser ut genom tågfönstret, ser vi hur underbart väder det är. Solen strålar från en klarblå himmel. Han däruppe verkar vara god mot oss. Känns som om denna resa ska gå alldeles utmärkt.

Klockan 11.00 var vi så framme i Abisko. Det var skönt att stiga av tåget. Men i flera dagar efter tågresan kändes det som om jag fortfarande var kvar på tåget. Kände klart och tydligt hur det gungade. Nu hade vädret slagit om. Det började dugga lite lätt då vi stigit av tåget. Kände mig lite orolig över det. Är ju inte så kul att få första vandringen i regn. Vi ställde oss i portalen in mot Kungsleden. Där fick vi regnskydd, och vi åt vår lunch där. Jag hade tagit med sallad hemifrån, och det smakade gott nu. Då vi ätit klart, så vände vädret igen. Nu kom solen fram och värmde oss. Kändes mycket bra. Mina nerver var på helspänn, men oron hade minskat något. Ryggsäcken var tung, och jag var lite orolig för ryggen. Men nu var vi på väg.

Naturens färg var otrolig.

Solen sken och det var varmt.

Staffan bytte skor vid raststället.

Vattnet porlade härligt.

Högt över vattnet.

Bedårande utsikt.

Dag 1: Torsdag 23/8 2001 Så började då vår vandring. Självklart var det uppför nästan direkt. Hade känt mig lite orolig för det innan resan. Uppför är inte så där kul för mig. Ovan som jag är, otränad, och tungt på ryggen. Det bådade inte gott. Jag hade tagit min Astmamedicin innan vi startade, och tur var det. Innan vi var uppe i första backen var jag helt slut. Trodde jag skulle svimma av trötthet efter 5 kilometer. Hela kroppen skrek efter vila. Vi kom till ett jättefint ställe efter 5 kilometer. Här stannade vi och fikade. Vädret var fortfarande underbart, och jag hade turen och hittade ett torrdass. Lycklig blev jag för det. Efter fikat hade jag hämtat mig så mycket att vi bestämde oss för att fortsätta lite till.

Det var nog ingen bra idé. När vi hittade ett ställe att slå upp tältet på var jag totalt slut. Axlarna värkte och det var underbart att få ta av ryggsäcken. Så slog vi läger för natten, och jag kunde krypa ner i sovsäcken utan problem. Det var varmt i tältet, så jag satte inte på mig så mycket kläder. Jag hade trosor, långkalsonger, linne och T-tröja på mig. Mitt i natten vaknade jag av att det var vinter i tältet. Jag frös så att tänderna skallrade. Klädde på mig ett par joggingbyxor och en fleeströja och jackan till joggingen. Sedan kröp jag ner igen i sovsäcken. Bara för att upptäcka att det fortfarande var som is.

Blev helt betagen i utsikten det var så otroligt vackert.

Passar på att ta kort på Staffan då han inte ser.

Solen och molnen leker med naturen.

Bergen såg så höga ut.

Man kände sig verkligen liten.

Att få uppleva detta var underbart.

Hoppas lära mig platserna nästa år.

Tog kort bara för det var vackert.

Dag 2: Fredag 24/8 2001 Hur jag än gjorde blev jag inte varm igen. Slumrade till då och då, men vaknade strax igen och skakade av sköld. Då morgonen kom var jag totalt slut. Helt iskall och kunde knappast dra upp dragkedjan i tältet. Det blev lite varmare då jag kom ut ur tältet och fick en strimma sol på mig. Jag hade hackat tänder så dant på natten, så jag var tvungen att känna efter så jag inte behövde sätta in B-laget då vi kom hem igen från resan. Jag fixade lite kaffe för att värma upp min iskalla lekamen. Nu vaknade Staffan också. Han hade sovit så gott så. Tänker inte tala om vad jag tänkte då. *S*

Denna andra dag var en pina från början till slut. Det blev märkbart direkt då Staffan hjälpte mig på med ryggsäcken. Jag var nära att skrika rakt ut av smärta. Axlarna kändes som blödande sår. Denna dag var det inte en enda rak väg. Det var bara uppför. Stigen vi gick på var enbart stenar. Ovan som jag var fick jag hela tiden tänka på var jag satte fötterna. På vilken sten och helst mitt på stenen. Pinan i min trötta kropp går inte att beskriva i ord. När jag tyckte vi vandrat i flera mil, sa Staffan att vi gått tre kilometer. Det här går aldrig "tänkte jag då".

Jag stretar uppför backen.

Välbehövlig vila och kaffe.

Bilden visar inte riktigt hur brant det var här.

Staffan syns som en liten prick där nere Han bar upp min ryggsäck efter sin.

Äntligen planade det ut lite.

Man ser vattnet långt där nere.

Trots pinan bara måste jag ta kort.

Vår andra campingplats.

Men på något vis gick mina ben framåt. Fråga mig inte hur. Fram emot kvällen kom vi så upp till en jättefin tältbar plats högt uppe på en halvtopp, eller vad man ska kalla det. Här var det en underbar utsikt, men Staffan fick klättra långt ner för att vi skulle få vatten. Fast han gjorde det så gärna. Utsikten från platsen vi tältade. Vattnet syns långt nedanför. Det var mjukt och skönt på marken och inga problem med hårt underlag. Tur var det. Min kropp värkte. Pinan var otrolig. Det värkte överallt. Jag var helt slut. Ändå hade Staffan hjälpt mig på ett ställe och tagit min ryggsäck uppför först, och sedan vandrat ner och hämtat sin. Jag fattar inte hur han orkade. Hans ryggsäck vägde 27 kilo. Så den var inte lätt heller att bära på.

Värken gjorde att jag var på uselt humör, och jag var nog inte go att tas med den här kvällen. Jag hade ingen aning om var vi var. Hur långt vi gått eller vart vi skulle. Kände bara smärtan, och kunde inte njuta av det jag såg. Att ta sig i och ur tältet var rena döden för min värkande kropp. Denna kväll klädde jag mig ordentligt. Vågade inte chansa på att det skulle bli varmt. Jag blev väldigt varm först, men framåt småtimmarna fick jag sova gott några timmar. Vaknade vid femtiden. Satte mig utanför tältet och drack kaffe. Hade värmt vatten kvällen innan. Nu kunde jag i lugn och ro sitta och njuta av utsikten. Den var enorm. Vilka vidder. Hade aldrig sett något liknande i hela mitt liv.

Härlig bergtopp.

Där nere hämtade Staffan vatten.

Vågade aldrig ta mig ner där.

Satt på en sten och såg solen gå ner.

Det var ett otroligt ljus däruppe.

Hade tyvärr inte en så bra kamera.

Välbehövlig vila för Staffan.

Fångade molnens lek med bergen.

Dag 3-4: Fredag-Lördag 24-25/8 2001 Jag var inte riktigt lika trött och slut som kvällen innan, men värken fanns ju kvar. Mina tankar gick oftare och oftare till att vända om. Men samtidigt är jag väldigt envis. Tur var väl det. Hade ju inte varit roligt för Staffan om jag vänt om. Satt där på stenen och drack mitt kaffe och såg solen gå upp. Det var otroligt vackert. Vädret hade ju som tur var, varit helt otrolig bra. Fick höra av några vi mötte att det regnat hela sommaren innan vi kom dit. Fick vänta några timmar på att Staffan skulle vakna. Då åt vi frukost och packade ihop vårt läger. Känslan då ryggsäcken kom på plats var om möjligt värre än dagen innan. Jag knäade fullkomligt av smärtan. Fast bet ihop och sa inget.

Den här dan började som dagen innan. Uppför. Trodde aldrig vi skulle komma till toppen så det vände neråt. Efter halva dagen vände det så äntligen. Nu blev det nerför. Jisses så skönt. Vi hade ungefär 4 kilometer till stället vi skulle ta båten på över till Alesjaure. Var helt slut av vandringen uppför hela förmiddagen, men knallade på. Nu var det bräder där vi gick. Det var väldigt sumpigt, så nog var det skönt att bräderna fanns där. Blev inte en enda gång blöt om fötterna, fast det var nära ibland. På vägen till båten fick vi se ett antal renar. Det var första gången jag såg renar på så nära håll. Och överallt där vi gick fick man se upp så man inte klev på lemmlarna. Dom fanns i miljoner.

Molnen hade en otrolig fart.

På väg mot Alesjaure.

Renar korsade vår väg denna dag.

Vy från fjällstationen Alesjaure.

Satt ensam på morgonkvisten och njöt av solens uppgång.

Kan knappast önska sig något mer än att få se detta.

Vilar lite på en sten i solen.

Lång vandring nerför.

I god tid hann vi så fram till båtlägret. Mina fötter hade svullnat upp, och kändes som klubbor då jag gick. Det var en hemsk smärta. Vi satt där och väntade på båten en timme. När den så kom, och vi skulle kliva ombord gjorde mina fötter så ont att jag nästan inte kunde gå. Resan över var helt otroligt häftig. Vädret var toppen, jag fick sitta, och det blev fullt med folk i båten. Färden över sjön tog 20 minuter. Det gjorde underverk med mina fötter. Svullnaden lade sig så det kändes inte lika ont då vi gick iland på Alesjaure. Nu letade vi upp en helt öppen plats lite nedanför själva fjällstationen. Vi ville ju ha det lite för oss själva.

Jag var så trött och hade så ont att jag grät nu. Tyckte så synd om mig själv. Det tog nog en timme innan jag hämtat mig och kunde börja njuta av platsen vi valt för natten. Den låg precis vid vattnet. På andra sidan såg man fjällstationen och några högre berg. Vi skulle egentligen stannat där en dag till, men då vi fick höra att det var sista dagen för båten att gå över, så valde vi att åka tillbaka morgonen efter vi kommit. Jag skulle aldrig orkat gå 7 kilometer extra i det skick jag var i. Vågade helt enkelt inte chansa på det. Trodde själv det skulle ta minst en extra dag att klara av dom kilometrarna så som jag kände mig.

Sista vandringen mot Alesjaure.

Vattnet låg ganska spegelblankt.

Utsikten från ön vid Alesjaure.

Vår campingplats på ön.

Dag 4: Söndag 26/8 2001 kl. 21:00 Jag sov ganska bra den här natten på ön. Bättre än jag sovit nätterna innan. Det kändes skönt. Vaknade ju som vanligt tidigt på morgonen. Staffan sov. Jag tog mitt kaffe och satte mig på en sten och njöt av morgonens uppvaknande. Passade på att ta några kort. Då vi ätit frukost och gjort klart allt, började så vår vandring tillbaka. Först båten över sjön igen. Så den där vandringen som dagen innan varit nerför. Nu var den uppför, men det kändes inte lika jobbigt nu. Plankorna gjorde det lättare att ta sig uppför. Vi vandrade tills vi kom fram till samma lägerplats som vi haft på vägen till Alesjaure.

Där visste vi ju hur det var. Vi åt en härlig köttgryta med potatismos. Innan vi åkte på resan hade jag torkat kött att ta med. Det var allra bäst matmässigt. Lätt att bära och väldigt gott blev det. Precis då vi var klara för kvällen började det dugga. Det var första regnet sedan första dagen då vi klev av tåget i Abisko. Det blev inte så mycket av regnet. Dessutom var vi varma och torra i tältet. På morgonen hade regnet upphört, och det blev varmt igen. Så startade vi vandringen igen. Den här dan kände jag inte alls lika mycket av värken som dagarna innan. Däremot tyckte jag att marken kommit närmare näsan. Tyckte att jag krymt flera centimeter av tyngden på ryggen. Benen gick som trumpinnar, och vid ett-tiden på dan var vi framme i Abiskojaure.

Båtfärden tillbaka mot Abisko.

Så åter den långa vandringen.

Lunch på gång.

Dax för middag.

Dag 5: Måndag 27/8 2001 Där fanns en stuga vi kunde hyra och laga mat och torka kläderna. Hade lite blöta kläder efter en liten malör dagen innan. Nu fick vi allt torrt, och kunde laga mat på gasolkök. Den kvällen fick jag feber. Tror det berodde på all ansträngning jag utsatt min kropp för i fyra dagar. Nu började jag känna mig riktigt stolt över mig själv, att jag klarat av det så här långt. Hade ju mina tvivel dom första dagarna. Värken började släppa riktigt nu, och jag kände mig glad. För första gången sedan vandringen började. Nu kunde jag njuta av vandringen tillbaka. Kunde se det jag inte sett förut då jag bara haft ont.

På morgonen bestämde vi att vi skulle gå direkt till Abisko och få duscha och sova i en riktig säng. Så vi packade ihop våra pinaler och vandrade iväg. Den här dan blev helt otrolig. Nu kände jag i princip inget av smärtan alls. Mina axlar hade vant sig, och nog hade jag fått lite bättre flås med. Det gick undan den här dan. Vi gick i fem kilometer och så fikade vi. Vandringen gick lätt nu. Kändes bara bra. Efter ytterligare 4 kilometer stannade vi vid samma ställe där vi första dagen fikat.

Det gick mycket lättare utför.

Förbereder kvällen.

Så på väg mot Abiskojaure.

Regnet hängde i luften.

Det var en helt underbar plats, och nu kunde jag riktigt njuta av att få sitta där i naturen och se ut över sjön. Jag kände mig glad och uppåt. Borta var all smärta och vi hade det mysigt. Måste varit skönt för Staffan med. Nu gick det ju att prata som folk med mig igen. Efter maten packade vi ihop våra saker och startade den sista vandringens fem kilometer. Nu gick det undan. På en timme var vi framme i Abisko. Jag mådde mycket bra och var på strålande humör. Vinden hade börjat ta i lite, och det var inte så där varmt längre. Däremot höll regnet sig borta. Vandringen på 14 kilometer hade tagit bara fem timmar. Det kändes bra. När vi så kom fram till Abisko, tog vi in på hotellet. Ni må tro att det kändes underbart att få duscha nu. Trodde jag hamnat i himmelriket.

Vi fixade till lite mat i köket som vi fick nyttja på hotellet. Så efter maten gick vi och handlade lite gott till kvällen och så lite bröd och sånt till frukosten. Nu kunde vi riktigt njuta av värmen och stillheten. Ute hade det börjat regna. Tänk vilken tur vi haft. Hela veckan hade vi klarat nästan helt utan regn. Jag glömmer aldrig min första vandring, men jag ser inte på den med skräck. Det tog inte många dagar när vi kommit hem, innan jag började prata om att gå igen år 2002. Tänk vad man kan vänja sig vid mycket. Dom tre första dagarna var ju rena skräckupplevelsen för mig, men tack vare att kroppen vande sig och man fick upp flåset, så kunde jag nu se tillbaka på resan och känna riktig längtan att få ge mig iväg igen.

Full regnklädsel i fall att.

Det var lite disigt.

Vårt tält bredvid stugan i Abiskojaure.

Här värmde vi oss och torkade kläder.

Sista dagen på väg tillbaka till Abisko.

Sista rasten innan Abisko.

Häftigaste utsikten på vandringen.

En avslappnad Staffan sista dagen.

Tips inför vandringen. Till er alla som vill vandra i fjällen: Glöm inte att gåträna med ryggsäck ett tag innan ni ger er iväg. Tror man slipper mycket obehag om man har vant sig innan. Axlarna är känsliga, och det blir ju tungt med ryggsäck. Så vad ni gör träna. Jag kan lova er att ni aldrig kommer ångra det. Ni får en upplevelse utan like, och kan njuta av den på en gång.

Räkna gärna med en dag extra eller två. Kanske orkar man inte gå så långt som man tänkt sig dom första dagarna. Ha god marginal. Jag kan rekommendera att ni tar med torkat kött på färden. Det väger inget och blir kanongott när man lagar till det. Till det pulvermos. Rena lyxmåltiden. Vi hörs igen efter nästa vandring. Ska bli intressant att skriva den. Var rädda om er därute. Jane

Error processing SSI file
Error processing SSI file